Jag har precis kommit ut ur duschen och krupit ner i en nybäddad säng. Känner mig lite extra lycklig idag. Visst kan det vara tufft ibland med begränsad ekonomi och långa avstånd till mina vänner. Men jag älskar verkligen livet jag lever just nu.

Att plugga passar mig som handen i handsken och jag trivs som fisken i vattnet! Lediga dagar blandat med föreläsningar och grupparbeten. Det är så nära perfekt det kan bli.

Min lilla familj här hemma är guld. Jag har hittat Honom med stort H. Han som jag vill dela resten av livet med och som jag vet vill dela sitt med mig. Och våra katter som ger så mycket kärlek. Vi bor perfekt trots att det är lite trångt och halvdant byggt.

Närheten till min mamma är också underbar. Avståndet till henne under hela min tonårs-tid har tagit hårt vissa gånger. Idag har vi en väldigt fin relation som jag värdesätter något otroligt. Med min mamma kommer min tredje lillebror som jag är otroligt glad över att jag kommit så nära.

Och så T's familj och släkt. Dom är underbara och jag känner mig så omtyckt och välkommen. Av alla.

Mina nya vänner, speciellt Madde, har även dom tagit en stor plats i mitt hjärta.

Mitt nya jobb är även det perfekt. Jag trivs hur bra som helst!

Att jag tog upp ridningen igen är ett av de absolut bästa besluten jag tagit någonsin. De är underbara djur och ger mig så mycket. Både i form av kärlek och nya bekantskaper. Nya tillskottet Jumme börjar ta en plats i mitt hjärta och hans matte likaså. En egen häst finns inte på kartan och kommer nog aldrig göra det, men på något sätt tänker jag fortsätta resten av livet!

Jag börjar se ljuset i tunneln efter att ha stått och stampat på samma ställe ett tag. Om ett år är jag färdigutbildad. Då har både jag och T förhoppningsvis jobb på gång, vi letar hus och inte så långt senare har vi familj på gång. Längtar dit!

Jag lever alltså rena drömlivet. Men som sagt så saknas vissa just nu. Min pappa med familj och den sidan av släkten har lämnat ett litet tomrum efter sig. Mina bröder som växer så fort. Men jag vet var jag har dom och vår relation är inte på något sätt dålig. Min "syster" Therese som varit en stor del av min tonår finns även hon på stort avstånd. Mina bästa vänner som funnits vid min sida sedan mellanstadiet. Speciellt Linda, som jag träffat i princip varje dag i 8 år, är saknad. Vi har också Amanda som är något alldeles extra och som jag delar många fina minnen med. Andra Amanda har jag inte känt lika länge men under den korta tiden vi hade så kom hon mig väldigt nära. Diroma får vi inte glömma. Jag trodde aldrig att en häst skulle sätta ett sådant avtryck i mitt hjärta. Men det gjorde hon. Det gör fortfarande ont i hjärtat av saknad när jag tänker på henne. Och såklart, svärfar Arne som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Det värsta är att min andra halva har lidit så otroligt mycket, men det är tomt även för mig. Arne fick mig att känna mig välkommen från första gången jag träffade honom.

Det blev ett långt och känslosamt inlägg. Man kan sammanfatta det så att jag är otroligt lyckligt lottad och stt mitt liv är bättre än någonsin trots att många fattas. Nu längtar jag efter framtiden även om jag gärna hade stannat tiden för att njuta av det här lite extra.

Min lilla familj. Mitt allt.